Jag bor i lägenheten som är rätt för mig, har alltid velat ha en lägenhet som denna, barnen går på bra skola/dagis (Kevin börjar i jan -11) min pojkvän är underbar, jag har ett jobb jag älskar. Men ämdå fattas något. Hur har allt bara blivit så rätt men så fel på samma gång. Jag menar, jag älskar de här uppe, lugnet, människorna, alla. Men jag är inte glad längre. Blir helt enkelt galen, orkar inte ens tänka på alla övertrevliga bybor som hälsar på en vart man en ska. Liksom känner jag er?? Nej, precis, håll käften då! Dom är ju fan programerade som robototar, och prata som folk, nej inte de heller.. Vet inte vilket agg jag fått mot det här men det är väl bah bita ihop och vänja sig, eller?
Jag får väl också ta och bli en sån där smörfi**a.
Hej Sis :)
SvaraRaderaJag tror du har drabbats lite av småstadssjuka ;)Du är ju van med lite mer folk och så. Kan ju börja kännas lite instängt och sen ska du inte tro att alla är sådana smörfittor ;) jag har själv bott på ett litet ställe och vet att alla säger hej och är trevliga för att alla vet allt om alla.
Hej söt! Hehe småstadssjuka? Lät ju helkul, men kanske det då. Trivs ju bra och så, har liksom allt jag någonsin velat ha. Men fan vad det här kommer bli gossipgirl haha om alla vet allt om alla hahah fan vad kul..
SvaraRadera