Let the war begin eller vad säger man?

Nu kommer jag börja blogga lite mer om det som nu kommer att hända med min son, vet inte så mycket mer än att jag fick ett samtal ifrån rektorn om att hans pappa inte tänker skriva på ansökan till förskoleklassen här på skolan där hans syster går. Hennes råd var att jag skulle skaffa en advokat och sen inofficiellt har han en plats som väntar på honom i höst. Kändes ju skönt på något sätt vet inte riktigt hur, det är ju inte rektorn som kommer bestämma vart han har det bäst =(.

Men om rätten tycker att han ska bo hos sin pappa så är det upp till dom. Jag har aldrig motsatt pappan rätten att se sin son och jag vet inte riktigt varför han måste börja bråka nu.. Han sa ju senast förra veckan att han skulle skriva under och skicka in och sen bestämde vi att vi skulle kolla upp om det var möjligt att Kevin tar flyget med Mila och någon flygvärdinna varannan helg men nu ska han tydligen inte skriva under och ha Kevin. Jag har inga ord för hur jag känner just nu. Blir bara så ledsen över att ett barn jag har tagit hand om i stort sett helt ensam i 6 års tid nu kan hamna hos en pappa som inte brytt sig mer än att köpa dyra kläder och ta dom på McDonalds, dessutom bor inneboende med en psykiskt störd man och jobbar natt bara kan få honom. Och att min älsklings liv ligger i händerna på en helt främmande mäniskas händer.

Kevin vill ju knappt åka till sin pappa längre och bara tanken på att flytta dit skulle göra honom skräckslagen, han vet inget om det hela och han behöver inte veta något eftersom det bara skulle betyda stress och rädsla hos honom. Hoppas allt går fort och att han kan fortsätta bo där han hör hemma, hos mig!